Jag hade en riktigt bra dag igår. Strosa och flumma runt i en massa affärer på stan med syrran och som vanligt blev det en massa skratt. Är inte det bara SÅ grymt? Att umgås med någon man älskar som har exakt samma knäppa humor som en själv och bara skratta - hela tiden. Vi tänker så lika, min syster och jag, så vi skrattar nästan mer än vi pratar ibland. Bäst. Älskar.

Att familjen nästan aldrig kan vara lediga eller ha semester samtidigt är en av nackdelarna med att ha ett familjeföretag... Och det suger verkligen, för jag älskar att umgås med familjen. Vi är typ som bästisar, fast bättre. Men det gör det också till en fördel att jobba på samma ställe, eftersom arbetsdagarna då automatiskt blir roliga. Som typ idag! Medan mamma och baba var hemma och latade sig tog vi i syskontrion nämligen hand om stället och typ rockade Café Söder Espresso. Typ. Gud va jag säger typ mycket. Eller skriver. Typ.

Tänk vad en enda mening kan göra med ens humör. Eller okej, tekniskt sätt är väl detta två meningar men ni fattar vad jag menar. Så otroligt fina ord. Vackra ord. Och de betyder extra mycket eftersom de kommer från min blivande blivande svägerska. För visst är det du Ronja som har skrivit dem? Jag har bara känt tre Ronjor i mitt liv, varav den ena har gått bort och den andra skrämmer vettet ur mig så det måste ju vara du. Tusen tack i alla fall!

Att få höra nåt så fint från någon i ens "svärfamilj" betyder ju verkligen mycket, eftersom man alltid söker lite bekräftelse där. De både är och kommer bli som en bonusfamilj i ens liv ju.

När jag och syrran hade gjort oss iordning inför middagen i lördags lekte vi lite med HD-funktionen på min iPhone-kamera. Eller, "lite och lite"... 123 bilder togs innan jag lyckades vinkla handen rätt så att båda kom med på bild. Det är det enda dåliga med den, att kameran inte sitter i mitten så att det lätt går att pricka det man vill fota. För annars blir bilderna jättebra! Men de här kommer dock från min älskade diggis, för varken mobilbloggning eller överföring av bilder från iPhonen till min dator verkar vilja samarbeta med mig.













Den här blev nog finast. Mest för att den verkligen pointerar våra personligheter.

I helgen var syrran hemma och precis som alltid lämnade hon ett busigt påhitt efter sig, som en liten hälsning till mig (eftersom jag inte var hemma), i mitt rum. Den här gången var mina favoritskor på vift.



Tipp. Tapp. Tipp. Och tapp. Från sängen...



... Till den vackraste och mest dyrbara syster-symboliska värdesaken i mitt rum.



Charmed-boxen.

Jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen när jag såg det. Men något jag skrattade mer åt var ett "Karlsson på taket" -inspirerat påhitt. Som falukorvsbitar utplacerade i en främmande takvåning (ni som har sett "Karlsson på taket" fattar) hittade jag chokladbitar lite här och där.



En i trappan.



En i prydnadsskon.



En på fjärrkontrollen. Även kallad världens bästa uppfinning.



Och en på hennes favoritfilm. Jag brukar vanligtvis ha SATC-DVD:n längst fram här, men neeej. Det är tydligen bara Edward och Bella som ska synas. Sabrina was here.

Dessa bilder tog jag på brorsan i Tunisien när han spelade pingpong med svåger. Och när jag ser dem vill jag bara gråta. Det här är inte min lillebror. Det här är fel. Han ska ha mulliga armar, putande mage, tjocka kinder och lite dregel längs hakan. Vad har hänt? Varför har han blivit så vuxnig? Det är väl onödigt, han var ju sötast som sexåring? Okej att han borde få cred för sina magrutor, men ge dem till mig i stället. De passar inte in. Och vad är det för jäkla hår som har börjat växa på hans annars så lena och mjuka kinder?

Suck... Storasyster, vad ska vi göra?
Som Igor i "När karusellerna sover" säger: Livet är en besvikelse helt enkelt.

Amanda, påminn mig om att jag inte ska skaffa barn förrän jag är typ... gammal.



Att leka mamma är inte kul. Och då menar jag inte leka som i leka, utan ha ansvar över till exempel ens irriterande orespektabla jag-skrattar-bara-åt-min-syster-när-hon-läxar-upp-mig-lillebror. Igår var han ute och partade. Utan att säga var, utan att säga med vem och utan att säga hur länge. Okej, han är 16 år, men jag blir ändå skitorolig eftersom jag inte har varken körkort eller bil, så om det skulle hända nåt kan jag ju inte agera Edward Cullen (hjälte alltså, för er som inte har läst Twilight). Så inatt ringde jag pojkskrället ungefär en hundrasjuttioelva gånger vilket resulterade i typ tre timmars sömn.

Jag är alltså surare än en kaffesugen mamma på shoppingrunda i stan just nu. Och det är surt. Tro mig.

Storasyster hjälper lillasyster med studentklänningen 2010

Jag älskar min storasyster. Även om det var mer än två år sedan hon flyttade hemifrån nu, så känns det fortfarande lite jobbigt ibland. Men hemma hos sig har hon ordnat varsin gästtandborste till mig och lillebror, så att vi när som helst kan komma och sova över. Så inatt har jag gjort det, sovit över. Jag tog med mig en egen pyjamaströja men shorts "glömde" jag så "tråkigt nog" var jag "tvungen" att låna hennes exklusivt lyxlena silkesshorts. Som Brasse säger: Man får inte vara dum!

En massa pussar skickas mentalt till min härliga morfar som fyller 75 år idag! Dagen till ära bär jag mitt Cerena-halsband jag fått av honom och mormor. Jag älskar er grebbor!

Länge har jag tjatat på både mamsen och syrran om att vi borde ha en heldag på stan tillsammans... Och igår blev det äntligen av! Vi tittade runt i affärer, fikade på vetekatten, lunchade i kungsträdgården och åt glass i det fina vädret som jag mentalt hade beställt inför denna helg. En härlig och syndig morochdotterochsysterdag blev det alltså! Det behöver man ibland. Eller i mitt fall ofta.

Idag är jag trött. Helt slut. Och vad kan det bero på?
Har jag sprungit maraton? Nej. Har jag klättrat i berg? Nej. Har jag simmat över en ocean? Nej.

Jag har lekt. Jättemycket. Kusinbarnen var nämligen här igår så det var full rulle. Leka frisör. Leka melodifestivalen. Leka affär. Leka konstnär. Leka sminkös. Leka kurragömma. Leka. Leka. Leka!

Och den här gången hade jag inte min syster till hjälp heller. Inte för att jag har något emot att leka, särskilt inte med såna söta små gullvivor, men deras energi tar ju aldrig slut! Sist de var här var vi i alla fall två som kunde ta en var:

Jag känner mig lyckligt lottad. Riktigt lyckligt lottad. För jag älskar Davids familj och släkt. Så himla fina, varma och omtänksamma människor som verkligen har släppt in mig. Fått mig att känna mig som en av dem, en i familjen. Det är jag grymt tacksam för.

Tänk om det var tvärtom? Som i romantiska komedier där man inte står ut med varandra och typ slåss hela tiden? Drar varandra i håret, river sönder klänningar och kastar tårta på varandra. Aldrig i mitt liv att jag skulle kasta en tårta. Särskilt inte om det är en Hemmingbergare som har bakat den. Nej, då skulle jag bara leka räddaren i nöden: ta tårtan och springa iväg.

Usch nej, tack för att det inte är så. Tack för att ni är världens finaste.
Jag älskar er.