Hoppsan. Jag råkade tydligen stuka foten i fredags.



Men jag förstod det inte förrän två dagar senare. Klyftigt! Okej att jag hade lite ont i lördags, men vi dansade ju så mycket när vi var ute att jag såg det som en självklarhet... Till i söndags morse då det knappt gick att sätta ner foten i golvet, eftersom den reflexmässigt bara flög upp igen i takt med mina dramatiska skrik av smärta. Nu är det meningen att ni ska tycka synd om mig.

Stackars söta rara lilla Inés som måste vara hemma från jobbet och vila framför tv:n med en skål chips. Jag borde dansa zorba med Jasmina i högklackat oftare.

På måndag är det terminens sista dansträning. Snyft. Dubbelsnyft. Visserligen fortsätter dansen i höst, men det är ju så långt dit! Jag vill dansa mer. Helst hela tiden. Men men, jag har ju Apan jag kan träna det jag har lärt mig hitills med så länge. I pyjamas, för att han inte ska känna sig som "den mindre sexiga" av oss.



Den första dansen jag lärde mig med Malin och David var jive. Och jag tycker typ fortfarande att det är en av de roligaste! Typ hopp och skutt i en himla fart!



Jag älskar när det går fort och man flyger runt som en vante, så jag undrar om inte lindy hop:en är ännu roligare... För där går allt ännu fortare. Dessutom gör man en massa lyft som är typ hur coola som helst. Fast de går inge vidare att träna med Apan. Han är så klen. Och lat.



Men en dans som vi båda inte riktigt kan än är samban. Shit va takten är konstig där! "Ja! Ha-ha! Ja! Ha-ha!" ekar Malins takt-uppmaningar i mitt huvud, men det hjälper inte. Jag suger helt enkelt på samba.



Men det gör inget, för tangon klarar jag! Den är också typ superdupermegakul. Liksom, dramatisk. Och det enda svåra där är att inte börja asgarva när man seriöst/surt ska stirra David i ögonen. Apan, däremot; inga problem.



Men cha-cha:n har jag bara kört lite med nybörjargruppen förra året och eftersom Apan är rädd för de häftiga höftrörelserna där så har jag inte kunnat träna på den och därmed glömt en del. Fegis.



De mjuka höftrörelserna i rumban har han däremot inget emot, den lilla snuskisen, men eftersom han typ inte har några höfter whatsoever får jag hjälpa till lite i alla fall. Juicy.



Sen att grabningstillåtelsen inte är ömsesidig (särskilt inte i den graciösa valsen!)- fattar han såklart inte. Fy Apan! Fy!



Paso doble:n lärde jag mig dock först i måndags och den var också grymt kul. Alltså, alla danserna är ju det! Förutom samban då, så den kan vi strunta i tycker jag.

Jag vill dansa hela tiden i resten av mitt liv.

Idag har jag fixat nytt pass! Och som vanligt blev fotot katastrof. Men jag tror det är meningen med passbilder. Att man ska bli skitful. Lustigt. Fast jag lyckades i alla fall undvika dessa klassiker:

Hyperultratrevligaperkysmilet.

Ahjagfickenögonfransiögatflirten.

Och den allra vanligaste. Pleasedon'tkillmelooken.

Visst blommade träden i Kungsträdgården igår! Fast bara lite, för det fanns mest knoppar eftersom solen inte sken. Men fint rosa var det ändå!









Det blev en perfekt start på dagen måste jag säga! Fialia och jag åt frukost tillsammans på Wayne's Coffee där vi satt och prata om allt och allt (jag vet att det egentligen heter "allt och inget" men vi pratar aldrig om inget så då får det bli "allt och allt") tills det var dags att börja jobba.

Titanic. Det måste vara den vackraste film som någonsin gjorts. Gripande story. Grymma skådisar. Vackert verklighetsbaserad. Tja, helt enkelt amazing. Och i söndags fick jag se den på bio för första gången, vilket var mäktigt. Jag och Fia hade världens mysigaste date som började med levande ljus på en ljus-visning hos Snoppsara, för att sedan avslutas med "dinner and a movie". Eller, The movie, rättare sagt.

Synd att den bara visades i 3D dock, för jag hatar 3D. Man blir ju bara snurrig i skallen! Och åksjuk. Dessutom skaver glasögonen. Och de är i vägen när man ska torka tårarna som sprutar. För det gör de varje gång jag ser Jack kyssa Rose över hela ansiktet och hysteriskt skrika "You're so stupid Rose! Why did you do that?!" när hon hoppar av livbåten för att i stället hellre riskera att dö med honom. Det kallar jag romantik people!

Vet ni vad jag har upptäckt? Förutom att man kan svimma av njutning om man äter citronmarängpaj med vispgrädde alltså. Jo, att jag har jättesvårt för att lägga upp seriösa bilder där jag typ... Poserar fint. Typ såhär:



Det går inte! Eller går går det kanske, jag gjorde det ju precis, men det går inte utan att jag får lite ont i magen och blir typ rädd för att folk ska tro att jag är snobbig. Egocentrisk. Narcissistisk. (Shit va svårt det var att stava, thank God for google!) För det både vill och hoppas jag att jag inte är. Det är därför jag känner att jag alltid måste skoja till det på bilder. Typ göra nån konstig grimas med ögonen i kors, lipande tunga eller "håhå!"-höjda ögonbryn. Förutom på min profilbild på Facebook, eller när jag tar bild ihop med andra eftersom de också poserar fint då. Men va barnsligt egentligen?



Jag menar, sånt här ansiktsuttryck har jag ju i vanliga fall, när jag ler mot någon jag pratar med till exempel. (alltså den här under, inte peta-i-näsan-bilden) Så varför känns det jobbigt just på bild? Om jag poserar fint gör jag det ju inte för att uttrycka att "Åh jag tror jag är snyggast och bäst i världen och bla bla bla...". Utan, i så fall, gör jag det väl egentligen för att jag vill vara fin. Och vet ni vad jag har kommit fram till? Att det är okej.



Det här är okej. Det är okej att jag vill visa mig fin (även om det sticker till lite i magen bara jag skriver det). Särskilt på min egen blogg där mina nära och kära tittar in lite då och då. För det är ju just de och deras åsikter som huvudsakligen betyder något. Och eftersom de verkligen känner mig och min personlighet så borde jag ju inte vara rädd att framstå som stroppig eftersom de faktiskt vet hur jag egentligen är.



Jag blir ju själv stolt över mina vänner, när deras självförtroenden utvecklas och de lägger upp snygga bilder på sig själva. För det kan faktiskt vara hälsosamt. Självförtroendeboostande. För några år sen, när jag mådde dåligt över mitt utseende blev det till exempel lite som terapi att ta kort på mig själv. Liksom, se och acceptera att "såhär ser jag ut". Mitt ansikte är lite maskulint (syns mer när jag är osminkad) med hårda drag, en stark käke och lite kantig näsa, men jag har lärt mig att älska det ändå. För det är jag.

Som min psykolog till syster säger: "Det är såhär du ser ut, so just rock it!". Och det är sant. Så det tycker jag alla andra också ska göra.

Igårkväll hade jag ett "Neeeeeeeeeej!"-moment. Ni vet, ett sånt där dramatiskt man kan se på film när något förskräckligt avslöjas som gör att någon långsamt skriker "Neeeeeeeeeej!". Varför? Jo, David och Helena åkte ut ur Let's Dance. BU BU BUUU SÄGER JAG BARA! Det är inte rättvist! De var ju skitduktiga! Uppenbart mycket duktigare än han... Vad hette han nu igen...? Ser ni, jag kommer inte ens ihåg hans namn! Men han är äldre i alla fall. Och typ vin-provare eller nåt. Och SÄMST på att dansa. Så nej, det finns helt enkelt ingen rättvisa i världen.



Jag menar, titta så fina de är! Och jag som älskade att med näsan i vädret skryta om min bästigt bästiga danslärare som var med i Let's Dance! Var med. Blä. Jag och några tjejer från dansen hade ju till och med tänkt köpa biljetter till sändningen den 27:e för att se honom tävla... Men det får nog bli av ändå, för jag har länge velat se Let's Dance live. Man kanske ska köra på finalen istället, för visst brukar alla utslagna komma tillbaka och köra nåt specialnummer då?

Om någon svarar "Javisst!" blir jag ytterst tacksam. Bilden är för övrigt lånad från David och Malins blogg: http://davidmalinwatson.wordpress.com/.

För ett par månader sedan lovade jag mamma att jag skulle hjälpa henne mer med hussysslor här hemma och till exempel kom vi då överens om att jag skulle städa badrummen. Jag kanske har nämnt det förut? Att man kan kalla mig Bajsskrubbaren? Hur som helst och pinstamt nog har jag glömt bort det de senaste veckorna, så när syrran påminde mig häromdagen fick jag jättedåligt samvete. Skäms typ fortfarande, men det är bara att skärpa till sig! And earn that trust again! För igår började vi nästan bråka om vem som skulle städa badrummen idag. Men eftersom jag har mina smöriga och lite sneaky tricks med uppsättning av lappar om nätterna vann jag. Moahahaha!

Livet har kännts lite kaos på sistone. Det är därför jag har varit så tyst. Eller... obloggig. Både för att jag inte vill vara falsk och skriva nåt glatt när jag inte känner mig glad, men mest för att jag helt enkelt inte ens orkar röra datorn när alla jobbiga tankar håller på att explodera i mitt huvud.



Men nu känns det mycket bättre. Allt kommer att lösa sig och även om jag är tråkigt hemlighetsfull om mina privata angelägenheter så hoppas jag i alla fall att ni tycker min fridfullt nöjda min är bedårande!

Åh va jag längtar till imorgon! Då ska syrran och jag ha filmkväll och se Breaking Dawn Part 1 tillsammans för första gången! Jag har inte sett den sedan flickorna och jag, helt saliga med popcorn ända upp i näsan, såg den på bio. Men jag kommer ihåg att jag tyckte att den var GRYMT bra och eftersom söstra mi blir helt lyrisk bara man pratar om Twilight kommer det garanterat bli en rolig filmkväll imorgon... Eller bara sjukt irriterande om hon inte klarar att vara tyst under åtminstone den saftigaste scenen. Bröllopsnatten alltså. Det är allt jag begär.

Söndag är den enda dagen i veckan som både David och jag är lediga samtidigt, så igår hade vi planerat att spendera hela vilodagen tillsammans. Vi hade tänkt baka cupcakes, leka Liverpoolskola (om inte det redan är uppenbart så skulle jag vara eleven alltså), ta en långpromenad i solen (konstigt att man säger så, för man promenerar ju inte direkt i solen?), se på film, handla ingredienser och laga middag tillsammans.

Men... Rose came to town.

Ja, alltså, det är ett eget påhittat uttryck för den där bitchperioden som inträffar en gång i månaden för oss flickor. Eller jag menar kvinnor, förstås. Lite oversharing kanske, men whatevs. Och jag som inte brukar få några större problem fick helt plötsligt världens värk och var, efter en rimlig mängd gnäll, tvungen att ligga i soffan i fosterställning. Så freakin' typiskt! Bara för att vi hade planerat att göra en massa roliga saker. Gah! Men cupcakes-bakning hann vi med i alla fall och tur var väl det, för jag blev fasligt sugen på att tröstäta. Stackars David.



Han är både förstående och söt, min pojkvän. Särskilt i förkläde.

Tjoho alla partypinglor där ute! Inés och Apan här. Fast mest Inés, för Apan har för tjocka fingrar för att kunna skriva nåt på tangentbordet...

Oj... Åååh, va sur han blev nu! Jag tar tillbaka det där med "tjocka" och menar naturligtvis att Apan bara har "för stora benstommar" till fingrar för att kunna skriva nåt på tangentbordet. Jeez...

Hur som helst ska denna lördagkväll spenderas med mamsen framför tv:n och finalen av Melodifestivalen! Till skillnad från Apan som är helt besatt av musiktävlingen, har jag inte följt den sådär jättebra men tror ändå att jag håller på Loreen. Förutom att låten är grymt bra så är ju hennes röst typ magisk. Jag vill också kunna sjunga så!



Fast Apan tycker att jag inte ens ska försöka. Själv håller han på Danny för att han gillade ljuseffekterna på scenen. Säger han. Men jag vet att det bara är för att han tycker att han är söt.



Själv tycker jag inte låten Amazing är sådär jätte-amazing, men mer vågar jag inte säga för då blir det ett himla liv...

I något som känns som en evighet har jag försökt klura ut vad det är jag vill med mitt liv. Jobbmässigt. I framtiden. Och vet ni vad jag har märkt? Jo, att när jag väl sitter där och försöker komma på vad jag vill bli när jag blir stor så hör jag röster. Alltså... Inte på ett psykiskt instabilt sätt (i alla fall inte bara) utan snarare att jag tänker för mycket på att valet ska typ "behaga" både familj, pojkvän och vänner.

Men vet ni vad jag verkligen borde? Skita i allt och göra vad jag vill, för det går inte att få ihop allt. Och det går definitivt inte att planera framtiden in i minsta detalj, för jag lever här och nu and things change. Folk byter karriär och vägar i livet och det är okej. Man ska helt enkelt bara våga prova på saker man vill göra och om det blir fel så är det ingen fara. Då är det bara att styra klackarna åt ett annat håll.

Eftersom jag verkligen älskar David är det jätteviktigt för mig att stötta honom i hans intressen. Oavsett hur intresserad jag själv är av dem. Så igår kollade jag på fotboll med honom och hans mamma, iklädd den heliga Liverpool-tröjan han har fått av mig i present.

Tidigare har jag inte varit sådär jätteintresserad av fotboll... Typ bara pyttelite. Men det har mest varit för att folk har skrattat åt mig när jag inte har förstått saker som hänt under matcher och hur kul är det att kolla då, när man känner sig helkorkad? Men David skrattar inte åt mig. Bara med mig. Han brukar hjälpa i stället för att stjälpa, så igår hade jag faktiskt - tro det eller ej - roligt. Riktigt roligt till och med!

Det hände mycket under matchen och den slutade med 6-1 till Liverpool, varav tre var stackars-dem-men-jag-kan-inte-låta-bli-att-skratta-självmål Brighton gjorde. Så där satt jag, som en prima fotbollsfru, med min Liverpoolare till gullegris och hade kul. Det var bara ölen som fattades, men den ska jag tydligen träna på att få i mig nästa match vi ser tillsammans. Är jag inte en bra flickvän så säg?

Glad alla hjärtans dag!

Och då menar jag det verkligen. Glad alla hjärtans dag hörrni! Inga bittra miner, för det får jag nog av på jobbet. Det är ju många som hatar alla hjärtans dag och det kan jag gott förstå. Alla par förstorar ju upp det till en "det-är-bara-kärlekspar-som-får-vara-lyckliga-idag-dag" vilket resulterar i en massa negativ energi från singlarna som i stället leker "ge-alla-jävla-kärlekspar-dåligt-samvete-över-deras-lycka-dag".



Men lägg av säger jag bara och lyssna på min mästerligt mästerliga lösning istället. Ha en glad ALLA hjärtans dag istället. Det inkluderar alltså familj och vänner också. Och djur förresten (förlåt Apan)! Alla ens hjärtan alltså. Imorse fick jag till exempel världens finaste kort av min älskade syster där hon hade skrivit ord av guld till mig, som jag är på tok för blyg för att visa upp här. Och det värmer verkligen hjärtat. Det räcker alltså bara att tala om för ens hjärtan hur mycket de betyder för en, hur cheesy det än låter.



Och om man inte har några eller helt enkelt bara vill bojkotta, så go ahead and bojkotta! Man behöver inte göra värsta grejen av det bara för att media säger så. Jag blev till exempel skitarg när jag läste en artikel om att "Nu räcker det inte med rosor och choklad längre, utan tjejerna förväntar sig mer!". MEN DUMMA GIRIGA FRUNTIMMER! Och så blir ni förvånade sen när killen gör slut för att han kände för stor press! Inte konstigt att killar hatar den här dagen. Därför har jag själv strängt förbjudit David att köpa presenter till mig (sen att jag bad honom baka något gott är en helt annan sak...). Familjen också för den delen, men mamma är envis med sin choklad.



Varför klaga liksom? Bara att tacka och ta emot. Frågan är bara, som frukost eller kvällskvickning? Det är förövrigt också ett roligt ord, men det var inte det jag skulle komma fram till med mitt högtidliga budskap! Hur som helst: sluta gnälla, sluta ställa krav, både på andra och er själva och uppskatta de hjärtan ni har! And vote for Inés for president!

Trött tjej. Jag har jobbat extra ganska mycket på sistone och den här veckan är jag inte ledig alls. "Pengar, pengar, pengar!" skulle den positiva Inés tänka om inte den negativa Inés vore så trött. Jobbtrött. Och då är det snarare mer psykiskt än fysiskt. För jag är s å  h i m l a  l e s s  på att behöva prata med en massa gnälliga otacksamma i-landsproblematiska knäppgökar - varje dag. Blä! Blä, blä, blä! Jag orkar snart inte ens spela dum och le längre, vilket jag brukar göra för att ignorera deras dumma kommentarer och idioti!

Nej, nu vill jag veta vad jag vill bli när jag blir stor, så jag kan komma ifrån omvärlden och stänga in mig i en varm och härligt nördig pluggbubbla.

Det är synd om min mobil. Riktigt synd. För så fort den tittar fram i offentliga sammanhang börjar mina vänner vara elaka mot den. De pekar. De skrattar. De retar. De mobbar stackars mobban. Varför? Jo, för stackars mobban är inte som andra mobiler. Stackars mobban har nämligen knappar - som man trycker in. Ni vet, såna där man hade förr i tiden?





Men det är lugnt, för stackars mobban ska snart få semester. Typ pension. För jag har beställt en ny mobil! Nu kan det verka som om jag faller för grupptryck och inte stöttar stackars mobban, men så är icke fallet mina vänner. Det är värre. Jag har nämligen hittat någon annan. Någon snyggare. Någon större. Någon som kan behaga mig bättre.



That´s right. Ska det va så ska det va.

Baba skrek till när han fick syn på mig nyss. "Vad ska det där vara bra för?" sa han och peka på min ansiktsmask. Killar fattar ju ingenting. Hallå! Man får ju roliga rynkor och sprickor när den har torkat! Riktigt roligt att stå framför spegeln och göra grimaser måste jag säga. Dessutom blir hyn ren, mjuk och len - till skillnad från era stickiga och sträva kinder som faktiskt inte alltid är helt formidabla att pussa på (ja, som exempelvis dina David!).



Nu ska jag och mitt spruckna ansikte mysa lite, med goda macarons fina Elin har bakat, framför Sex & The City. Ciao!

Kära vänner. Idag har jag kommit fram till något. Något som jag länge förtryckt och inte vågat inse. Jag är en jojobloggare.

Och vad är det för konstigt kanske ni undrar? Jo, det är en sån som ibland bloggar en massa massa massa för att sedan helt plötsligt inte blogga alls alls alls under en period. Jag har kommit på uttrycket alldeles själv! Sen att folk från hälsovärlden snor inspiration från mig till ordet jojobantning är deras problem, men visst stämmer det in ganska bra?

Jag kan helt enkelt inte betsämma mig för om jag ska fortsätta eller inte, men i julklapp fick jag en ny dator så just nu känns det kul. Men vi får se, vi får se. En och annan "GOD NO INÉS! SNÄLLA DU FÅR INTE SLUTA! MITT LIV ÄR ÖVER DÅ! DIN BLOGGNING ÄR DET BÄSTA SOM NÅNSIN HAR HÄNT MIG! NEEEEEEEEEEEEEJ!"-kommentar skulle ju inte sitta fel. Lite diskret åtråvärdhet sådär bah liksom...